Jag känner att jag behöver skriva av mig lite nu. Detta inlägg kommer bli långt, men detta gör jag för min egen skull. Ni som inte vill läsa gör inte det och ni som vill läsa gör det.
I höstas jobbade jag som barnskötare på olika förskolor och skolor i Norrköping då jag är barnskötare efter min gymnasieutbildning. Jag tyckte verkligen inte om att jobba på förskolor (dagis) och skolor, men jag har varit medlem i kommunens vikariebank sedan oktober 2007 ändå. Det jobbet har fungerat till och från och på vissa ställen har jag trivts jättebra medans jag har avskytt vissa ställen. Jag var inte gjord för att vara förskollärare, jag passar helt enkelt inte för det jobbet. "Man får ta det jobb man får" är någonting som jag har hört väldigt ofta. Men att komma till en förskola där dem ser att jag är osäker och inte tillräckligt pedagogisk är inte roligt. Man blir sågad! Barnen älskar en, men inte förskollärarna som jobbar där. Man får skit, man tar inte för sig och man är för osäker i vissa stunder. Det är inte konstigt med tanke på att jag fick hoppa runt på olika förskolor varje vecka. Jag fick alltså börja om från scratch varje gång! Nya namn på barn, nya regler, behov, personal och föräldrar. Det var sjukt svårt och jobbigt! Hjärnan ställer ju om sig när man är på en förskola. "Såhär funkar det här". När man sedan byter så måste man totalt glömma allt från den förra förskolan för så gör dom verkligen inte på den nya osv.
Även om jag älskar barn väldigt högt så måste man tänka på att vara så himla pedagogisk. Det passade inte mig, så efter ett år så ville jag verkligen jobba med något annat eller fly från hemstaden Norrköping.
Jag sökte till Turismekonomprogrammet i Kalmar. Jag ville inte börja plugga och jag hade verkligen bestämt mig för att inte plugga. November - december fick jag ett långvikariat på en skola där jag skulle vara gympalärare för åk 4 och 5, jag skulle även vara på fritidshemmet. Arbetet var väldigt svårt, det var inte helt lätt att leda gympalektioner med 10 och 11-åringar som springer överallt. Även där var jag heller inte omtyckt av lärarna. Jag råkade komma försent kanske två gånger under den månaden jag var där och sedan hade dom satt sin stämpel på mig!
Ingen frågade mig om någonting, ingen hejade på morgonen, ingen tackade mig när jag slutade sista dagen. Jag kände mig helt meningslös!
När jag var inne på internet en rast (man fick låna datorn) så hade jag fått ett mejl. Och när jag läste ämnesraden stod det: "Antagningsbesked". Shit, tänkte jag. Jag har ju sökt till högskola! Jag gick in på mejlet och såg att jag hade blivit antagen till Turismekonomprogrammet i Kalmar. Jag sken upp som en sol när jag såg mejlet, men nej.. Jag skulle ju inte börja plugga. Nej, verkligen inte! Så jag stängde ner hotmail och tänkte inte mer på det......förrän jag började få hem papper två veckor senare om utbildningen. I dom papprena så stod all information om programmet, upprop och vilken sal vi skulle samlas i första dagen.
Då började jag få mig en tankeställare. "Jag kanske kan tacka ja ändå... Tänkte: Hellre ångra något man gjorde, än att ångra något man inte gjorde".
Och här är jag nu, i Kalmar.
Jag flyttade hit den 17 januari 2009. Skolan började 19 januari, det var en måndag. Jag minns allt jättetydligt från första dagen. Vad jag hade på mig, hur jag såg ut, hur alla i klassen var, vart jag satt någonstans. Ja, allting! Den här tiden har varit både underbar och jobbig! Jag har hängt efter i plugget från första början och den enda tentan jag har klarat är marknadsföringen. Ett ämne som jag tyckte var roligt! Klassen är helt underbar och jag har träffat massor av underbara människor. Kalmar är en jättemysig stad som jag trivs jättebra i, men..
Idag vet jag inte riktigt vart jag står. Jag har ingen motivation till någonting och jag längtar hem mer och mer för varje gång jag har varit hemma. Varje gång jag kommer på tankar som inte berör skolan så mår jag jättebra, men så fort jag får upp tankar om skolan, plugg, måsten, böcker och allt som ska göras så mår jag piss rent ut sagt. Jag har ingen ork till någonting! Jag vill bara leva här, träffa underbara människor och ha kul. Det är så jag känner!
Och så ska det inte vara. Det ska vara intressant och "kul" att plugga! Jag känner också mer och mer att turism inte är någonting för mig.
Jag har länge varit inne något inom handel, gymnasielärare i yrkesämnen, barnmorska (?) och nu kanske något inom marknadsföring? Är inte helt hundra.. Så turism känns väldigt långt bort. 3 års pluggande just nu känns inte heller helt rätt.
Jag har alltid haft drömmar att resa till USA. Vet inte varför jag så gärna vill dit, men det är något speciellt. Jag känner att jag kanske skulle behöva känna lite på vad jag vill. Jobba lite kanske, plugga lite på distans (?) och resa lite.
Jag ville ju som sagt inte börja plugga från första början och det har nog suttit kvar i mitt bakhuvud ända från första dagen i skolan. Jag har inte varit lika motiverad och intresserad som alla andra, det har jag märkt.
Så denna vecka måste jag bestämma mig för hur jag ska göra. Jag känner bara det att.. Flyttar jag tillbaka till Norrköping så känns det som jag har misslyckats totalt. "Jag pallade liksom inte".
Jag ser ingen jättestorglädje till att komma tillbaka, det känns bara som att jag har misslyckats. Självklart skulle det vara jättekul att bo nära sina vänner igen och träffa dom så mycket som det bara går. Men jag har inget jobb och komma hem till, det finns inga jobb. Jag har inga sparade pengar som jag kan leva på. Jag vet inte hur jag ska göra!
Flyttar jag inte tillbaka till Norrköping så funderar jag på att åka till Norge och jobba. Jag vet varken ut eller in.
På onsdag åker jag hem till Norrköping. Jag ska fundera och rensa tankarna och komma fram till ett beslut om hur jag ska göra.
Jag blir väldigt ledsen när jag tänker på att lämna detta som jag fått tagit del av 4 månader, men att stanna på grund av vänner och stad håller inte. Det är mycket pengar och studielån det handlar om.
När jag kommer hem ska gå längs Lindöhamnen och fundera.
Fundera på vad jag vill göra med min framtid och mitt liv..
3 kommentarer:
Gullet, vad tråkigt att läsa om ditt läge :( Men var inte så hård mot dig själv Emme, tänk på allt det du uppskattar i livet och att allt faktiskt inte är dåligt. Vi har alla någon gång dåliga perioder men det betyder inte att vi är sämre för det, att vi är dåliga människor, för så är det inte! Man har alltid en personlighet som vänner och släktingar älskar oavsett om man ibland är nedstämd och inte riktigt vet var man ska ta vägen!
Tänk till en gång vad DU verkligen skulle vilja göra just NU. Det ska kännas rätt.
Du får se det positiva du har fått ut av Kalmar, du har faktiskt bott själv, lagat din egen mat, träffat nya vänner och provat på universitetsstudierna, dessutom är det inte lätt att vara ifrån sina vänner och familj, men samtidigt kan man skapa sig en ny tillvaro med nya vänner :)
Hoppas du kommer på vad som känns rätt, vad du vill göra och GÖR DET! En STOR kram från mig :)
Vad tråkigt att du ska känna så :( Jag hoppas verkligen du kommer fram till rätt beslut snart för din egen skull. Men om du nu ska dra måste vi bannemig hinna med en fika innan iallafall :)
En peppning till dig:
Du ska ta det beslut som känns rätt för dig. Du ska absolut inte se det som ett misslyckande att flytta hem till Norrköping. Verkligen inte. Trivs du i Norrköping med vänner och familj så löser det sig med jobb förr eller senare.
Jag var i samma situation som dig. Bara det att jag hade pluggat 1 ½ år av min utbildning när jag hoppade av och då hade jag tvekat i mer än ett år på utbildningen men va envis och ville inte ge upp. Jag flyttade hem utan att ha jobb, men efter 3 månader så satt jag där med ett.
Så jag tycker att du ska följa ditt hjärta. Tänk på vad du lärt dig av att komma till en ny stad och stå på egna ben.
Du har redan "vunnit" och absolut inte misslyckats!
Skicka en kommentar