Vet inte riktigt vart jag ska börja.. Jag visste att det skulle bli en känslosam fars dag, men inte såhär känslig. Först och främst vill jag bara säga att jag skriver detta helt för mig själv, inte för någon annan. Jag vill verkligen skriva av mig och det är skönt att blicka tillbaka senare framöver och läsa om mina känslor och vad som egentligen hände.
Min mamma och min moster är osams, om vad är inte väsentligt och vill inte uttala mig om detta här i bloggen, men det handlar om min pappa. Hur som helst så pratar inte min mamma och min moster med varandra och har inte gjort på ca 3 veckor(?) Vilket är väldigt tråkigt eftersom dom annars pratar regelbundet varje vecka. Detta drabbar mig, som vanligt, eftersom att det
alltid är jag som står i mellan. Har alltid varit så! Just nu står jag i mellan min mamma och min moster, inte mamma och pappa för en gångs skull. Med att stå i mellan menar jag att jag får höra skit i ena örat och skit i det andra, och jag betraktas som någon ursäkta... jävla budbärare! Och har alltid gjort.
Mitt älskade kusinbarn Hilding fyllde ett år idag och det skulle självklart firas hemma hos min kusin Anna, Hildings mamma. Hildings släkt var där; Mormor, morfar, moster, farmor, farfar, farbror, farbrors sambo och Hildings kusiner. Jag var även där (såklart) men då tillsammans med min pappa. Min mamma var inte där där, inte heller min bror på grund av olika orsaker! Anledningen för min mamma är den att hon och min moster är fortfarande osams, vilket jag då förstår anledningen till att inte vilja komma förrän dom har pratat ut med varandra. Men den andra anledningen förstår jag mig inte på och kommer aldrig att göra.
"Börjar man att fira kusinbarnen (Hilding är kusinbarn till mig, men systerdotters son till mamma) så måste vi börja fira hans troligtvis kommande syskon vartefter. Och sedan kommer Martin att få barn, du få barn, Sarah (Annas syster) osv. Och vi kommer aldrig hinna/orka åka runt och fira alla barn som fyller år. Det kommer ju bli födelsedagar jämt! Och dom kommer säkerligen inte komma och fira när Martins och dina barn fyller ett år, för då har dom fullt upp med sina födelsedagar och deras barn!" Ungefär så lät det när mamma förklarade allting för mig! Ungefär..
Först och främst så kan man ju inte räkna med att inte dom kommer fira mina barn? Herregud, det tar man ju vartefter. Självklart ska vi fira honom sålänge vi kan!
Det är hemskt! Jag har sammanlagt 14 kusiner, varav 12 vi inte har kontakt med pågrund av att föräldrarna till mina kusiner (syskonen) har bråkat.
Det är hemskt! Anna och Sarah är mina
enda kusiner som jag träffar, och hur jobbigt kan det vara att fira deras barn när dom fyller år? Jag förstår inte.. Just nu är det ett barn? ETT! Mamma pratade med mig och hoppades att jag skulle förstå, men nej. Jag kan delvis förstå vad hon menar, för alla tycker ju självklart olika om allting. Men att åka och träffa sin släkt, är det för mycket begärt?
Kvällen i Svärtinge började jättebra och jag gav present till Hilding som jag hade köpt. En jättefin brun och grön cardigan med en jättefin bandana till som han kan ha som halsduk till tröjan. Jättefint från Polarn o. Pyret! Vi fikade, sjöng för födelsedagsbarnet och jag och Sarah pratade studier och framtid. Sedan började jag ta upp ämnet
hur vi ska fira jul. Alla vi (min mamma, pappa, bror, moster, mosters man, kusiner, kusinbarn. Alla dom..) har firat jul tillsammans i alla år, i över 25 år. "Hur ska det bli i år om dom inte blir sams", tänkte jag.
Min moster blev jättekänslig när jag frågade och blev upprörd/arg över allt med min mamma och sa: - Vi blir nog ensamma i år, eftersom din mamma inte vill ha kontakt med oss längre! Då brast det för mig och jag var tvungen att gå in på toaletten och torka tårarna. "HUR SKA DETTA GÅ? JAG TÄNKER INTE FIRA JUL UTAN DOM. JAG TÄNKER INTE FÖRLORA MINA KUSINER FÖR EN SÅDAN HÄR SAK?!", var min enda tanke!
När jag gick ut igen så såg min moster att jag hade gråtit och vi: Jag, mina två underbara kusiner och min moster in i ett rum och skulle titta på lite bilder på datorn. Min moster kramade om mig där inne och pussade mig på huvudet och sa: - Alla tycker det är
så tråkigt, Emelie! Då började jag verkligen gråta. Grät så jag inte fick någon luft. Då började min moster och Sarah också gråta, så Anna gick och hämtade servetter åt oss och stängde igen dörren så ingen skulle komma in. Vi satt där inne och grät jättelänge! Jag berättade hur jag kände och vi pratade rätt länge om hur allting var och hur det skulle fortsätta. Dom tycker att det var skrämmande att min mamma inte ville komma, men jag fick jättemycket credits för att jag hade kommit och dom tyckte att jag var jättestark som kom utan henne och min bror. Eftersom mina kusiner är 10 och 12 år äldre än mig så har jag mest sett upp till dom, än att vara "vänner" med dom eftersom det skiljer så pass många år, som min bror har varit eftersom han är 6 år äldre än mig. Hur som helst så tyckte dom att jag var jättestark som tog beslutet att åka ändå!
Min mamma och pappa har bråkat väldigt mycket, mycket under min barndom. Efter att dom separerade så har dom fortfarande bråkat, och både min mamma och pappa har haft kontakt med min moster och hennes man under den tiden och sökt stöd där. Kan också notera att mina föräldrar ses i sällskap med sånna här tillställningar, födelsedagar osv. Självklart har min moster och hennes man hjälpt till under alla bråk, men efter sex år så är dom trötta på allting och har bestämt sig för att om mina föräldrar inte ändrar på detta så kommer dom att bryta kontakten med mina föräldrar. Jag förstår att det inte går att umgås såhär längre.
Men efter att höra en sådan sak så grät jag ännu mer! Aldrig att jag tänker förlora min enda kusiner. Har ju som sagt 14 egentligen, men två som jag räknar med. Nu måste jag verkligen kämpa för detta. Min mamma ska inte stå i vägen för det här och jag ska verkligen visa att jag tänker behålla kontakten med dom
och mitt/och framtida kusinbarn, vad som än händer! Vad är jag utan min moster och mina två kusiner?
Jag ska skriva ett brev till var och en av de underbara människorna jag just har skrivit om, min moster och mina kusiner Anna och Sarah. Jag ska förklara hur jag har upplevt mitt liv och hur mycket jag ska kämpa för att hålla kvar kontakten med dessa fantastiska människor!
Jag ska kämpa. Mitt liv är ingenting utan er!
Ni har alltid funnits där, även om vi inte alltid har kommit överens.
♥ Anna Du har alltid lyssnat och funnits där.
♥ Sarah Du har alltid varit en förebild för mig.
♥ Madeleine Du känner mig väl och vet vad jag har gått igenom.
Jag ska kämpa.
Jag älskar er.
♥
Vad tycker ni?
Väldigt likt om jag får säga det själv.. Kommentera! 1-7, who are they?
